Ja. Idag är jag i vecka 37+1. Sitter hos mamma med värk och oro i magen, påminner om en blandning mellan kraftiga foglossningar och mensvärk, har dock tagit en panodil och kors i jistanes, det hjälpte lite grann. Har även varit väldigt orolig i magen/tarmen idag, så nu hoppas jag att det är på gång, på RIKTIGT! Vore underbart om vattnet kunde gå, eller åtminstonde slemproppen, så man VET att det är på G. Bara för att BM säger 2 veckor kvar behöver det ju inte vara så. Men hoppas gör jag iallafall : )
Sitter och lyssnar på lite musik & filosoferar. Undrar hur livet skulle varit om jag, usch hemska tanke, gjorde abort då när jag var i 17:e veckan och fick reda på att jag var gravid. Jag hade ju ändå en hel vecka på mig att avgöra om jag ville bli mamma eller inte. Nu känns det som en omöjlighet, jag kommer aldrig mer kunna göra en abort, och jag lider med de människor som väljer att göra det. Men OM jag nu hade gjort abort, och åkt till England som det var planerat. Jag hade minst ett år framöver planerat, och hade bestämt mig för att aldrig mer bo i den stad jag nu bor i, åtminstonde inte inom några mils avstånd. Istället bor jag nu här, i den värsta ghettodelen av stan, dock i en mysig lägenhet som jag fick skaffa hux flux eftersom min dåvarande var uppsagd. Och jag ska bli mamma snart. JAG SKA BLI MAMMA!
Kanske tillhör det tankegångarna nu när förlossningen närmar sig, men usch, tänk om något går fel? TÄNK OM!
Tänk om något går snett och jag inte får hålla i min lilla varma nyfödda bebis, om jag inte får gråta ut mina glädjetårar och gråta en skvätt till när jag meddelar pappan, som inte finns med i bilden just nu, att han blivit pappa.
Tänk om jag inte får ringa upp min lista med namn och telefonnummer till nära och kära och superstolt tala om att jag blivit mamma och att allt har gått så bra.
Tänk om jag inte får klä på min knodd dennes BB- outfit med små nallar på, och tänk om jag aldrig får sätta på dig din overall och leende konstatera att det skulle få plats tre av dig i den.
Tänk om jag aldrig får uppleva känslan av att du ammar mitt bröst, eller kräks ner min axel när jag rapar dig?
Tänk om jag blir tvungen att tala om för människor att: ”nej, hon/han klarade sig inte”
Tänk om, tänk om, tänk om…Hemska tanke. Allt kommer säkert att gå bra, jag oroar mig i onödan. Men lyssna på den här låten och läs texten så förstår du säkert, så vackert, som bara Lars Winnebäck kan göra det.
Jag skulle fastna i min ensamhet igen Om du lämnade mig nu
Arkiverad under: baby, barn, förlossning, graviditet, mamma | Taggad: bebis, förlossningsoro, gravid, lars winnerbäck, oro, tänk om, vardag
Gillar en låten oxå, den säger så himla mycket. Härligt att höra hur det är med dig. Det kommer att gå bra men jag förstår din oro sån var jag typ hela graviditeten. Kände jag inget på en dag fick jag nästan panik. Tror dock att detta är vanligt.