Snart 21 år och på väg att bli mamma. Mycket känslor på en gång, har själv tills igår sagt hur sjukt det är med alla dessa ”unga” mammor som inte tänker sunt, struntar i konsekvenserna med att bli förälder och att det faktiskt är ett l i v man har i magen. Tji fick jag.
Det hela började för snart en vecka sedan, då jag kände att magen var ”uppblåst” och att brösten ömmade. Hade då inte en tanke på graviditet eftersom jag ännu inte fått igång mensen efter mitt missfall i mars, men jag ringde ändå till Kvinnokliniken och fick en tid där idag. Hade då hunnit ”ställa in mig” på att jag KANSKE var gravid, men absolut inte att det gått så här långt.
Det första ultraljudet hos Kvinnokliniken visade på 18 ½ vecka. Jag blev då tillsagt att gå till mödravårdcentralen för ett noggrannare ultraljud hos en barnmorska, och hann innan det ringa till min mamma så hon fick komma till sjukhuset och stödja mig, var ju då helt förkrossad, hade verkligen inte räknat med att vara så långt gången.
Det senare ultraljudet visade på 17+0 veckor. Jag fick även, efter lång tids fundering, se på ultraljudsmonitorn, där jag såg mitt lilla knytte, 14cm långt 
Man såg huvud, armar & ben, tillochmed små fossingar. Kunde inte låta bli att le, även om tårarna var skräckblandad förtjusning.
Sitter nu ett par timmar senare hemma hos mamma, och har hunnit smälta det hela lite mer, börjat titta på ”bli förälder” sidor, graviditetskalendrar och sånt. Pirrigt, och offatbart. Det är knappt 5 månader kvar, och mitt liv är just nu i ett mer eller mindre kaosstadie.
Kan inte släppa ögonen från ultraljudskortet jag fick med mig, det är en del av mig där, mitt lilla barn.
Arkiverad under: graviditet
